När oron kommer...

Ibland är fantasin bara för mycket.
I morse när jag vaknade var min lilla nymfflicka mycket sjuk. Det var uppenbart att hon hade äggnöd. Hon kunde helt enkelt inte få ut ägget. Vi talar om en dam som lagt totalt ca 20 ägg, hon vet hur man gör. Men nu gick det inte.
Om en fågel kan ha feber vet jag inte. Men kan de det så hade hon det. När jag körde henne till veterinären var jag osäker på om hon skulle leva när jag kom fram... Det visade sig att det behövdes operation för att hon skulle klara sig... om hon nu klarar natten.

Men under den här resan hann jag fundera en hel del. Min lilla nymf har funnits i mitt och barnens liv i över åtta år, hon är speciell.  När jag satte mig i bilen med reseburen undrade jag om jag behövde sätta fast säkerhetsbältet men kom på att det skulle bara förvärra saken om vi krockade.
Jag funderade på vad vi skulle göra om hon dog. Skaffa en ny? Tanken var för svår att ens passera genom filtret och mina tårar välde fram. Utan min lilla nymf... nej.

Plötsligt hörde jag de små flämtande andetagen brevid mig i bilen. Hon var inte död än! Varför oroar jag mig innan hon är död? Jag skrattar torrt och tyst för mig själv. Det här ska jag kunna.
Om jag oroar mg för något INNAN det händer får jag våndas två gånger. En gång INNAN och en gång EFTER.

Inte ok. Oro och rädsla ska bara tas ut när det verkligen händer! Så det så!