Äntligen är vi samlade igen - familjen och jag. Jag har dessutom avslutat ett lååångt sammanhängade arbetspass på sju dagar. Sakta men säkert börjar min hjärna vakna och mindre och mindre "trötthetskyla" finns i huvudet. Skönt, det är det värsta jag vet när jag känner att jag inte är riktigt "hemma" i min egen skalle.
Men idag är vi tillsammans igen och jag ska laga något riktigt gott... hoppas jag! Förrätt blir seranobakad chevré med en frisk Suvignion blanc, ska se om det funkar. Till varmrätt blir det späckad lammbiff troligen även här med chevréost, nybakat bröd, sallad och ugnsrostade grönsaker till.
Jag känner mig lycklig och hel igen. Varje gång jag ser på mina barn blir jag alldeles varm inombords och jag fylls av tacksamhet. Tacksam för att jag har just dem, friska härliga ungar! Jag leker med tanken om att bli farmor/mormor. Vad kommer jag känna inför mina barnbarn? Är det möjligt att älska dessa så som jag älskar mina barn? Förmodligen, men i dagsläget undrar jag verkligen det.
De är bäst, mina barn, alldeles förfärligt underbara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar