Min far hyser stor respekt för maten, precis som jag. Fast det yttrar sig lite olika för oss två. Min far upplevde den svåra tiden under kriget och vet vad det innebär att inte ha mat. Där har ju aldrig jag varit. Medan min far tycker att man ska äta allt oavsett om det är gott, finner jag ingen mening i det. Hungersnöden blir inte mindre för att jag äter sådant som jag inte gillar bara för att jag vet att det är nyttigt. Det väljer jag bort. Jag köper det inte helt enkelt.
Det betyder inte att jag inte provar nya saker. För det gör jag med glädje. Men upptäcker jag att jag inte gillar det så köper jag det inte igen. Det betyder inte heller att jag slänger det som är kvar av den köpta förpackningen utan försöker hitta alternativa sätt att tillreda produkten. Någon enstaka gång har det hänt att jag inte funnit något alternativ, men inte förrän då, och produkten är gammal, så slängs den.
Nej, med respekten menar jag att jag inte vill hafsa fram maten. Den ska vårdas från grytan till bordet, det vill säga att jag även ställer krav på dukningen. Med andra ord kan mina gäster se om jag är stolt/nöjd över min mat eller om jag anser att jag hafsar. Jag vill ha en duk t ex. eller allafall tallriksunderlägg om jag är nöjd. Gafflar och knivar ska ligga intill och inte vara framslängda. Det ska finnas en sallad och är det riktigt bra så blir det även bröd till. Jag tycker maten, bra mat, kräver den omsorgen.
Mina omsorger och min respekt för maten visar den ödmjukhet och tacksamhet som jag känner över att jag faktiskt har mat att ställa på bordet. För det är ingen självklarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar